Nu är påsken över för i år igen och det var ett år sedan jag skrev något här. Men motivationen och tiden har väl inte funnits, livet med knodd innebär andra prioriteringar för min del och nu när nästa lilla gry bakas i magen är jag tröttare än någonsin. En kollega brukar säga "Lina, ta dig tio min och vila. Du har barn, hus, jobb och frö i magen som du ska orka med och det tar på krafterna!" Och visst är det sant. Men nu så! Nu är äntligen skrivarlusten tillbaka igen och jag ska försöka ta mig tiden att skriva, ventilera och bara låta fingrarna smattra på tangentbordet. För det har ju sin nytta också, det är skönt för själen. 

 

Men livet då. Jag är gravid i vecka 16, snart 17. Jag mår väl inte sådär utomordentligt bra måste jag erkänna, varken i kropp eller knopp. Jag äter primperan och lergigan comp för illamåendet och kräkningarna då jag varit inlagd en vända med uttorkning också. Det är lite av en daglig rutin att hitta mig själv hängandes över hinken till och från men utan medicinerna så sitter jag ihop med hinken konstant.  Nu kan jag åtminstone jobba och slippa vara sjukskriven, det underlättar massor för måendet. Jag är en liten jobbmyra tror jag, jag mår dåligt när jag är ifrån mitt älskade jobb. Detta leder såklart till funderingar kring mammaledighet och hur jag ska klara av att vara hemma ett år som det denna gång är tänkt, men i värsta fall får Daniel vara pappaledig lite mer än vad vi planerat och jag jobba då och då, mest för att komma iväg och få göra det jag älskar.

 

I knoppen känns mycket himla tugnt bara. Alla motgångar blir en miljon större och katastroftankarna har blivit vardag. Jag har inte riktigt fattat att jag är gravid och kan således inte börja ta till mig barnet än och det känns himla jobbigt. Jag jämför denna graviditet mycket med Theos och det gör mig ledsen att jag inte är sådär strålande lycklig som jag var förra gången, och jag är ledsen över att jag ofta är ledsen. Men å andra sidan mår jag så dåligt rent fysiskt hela tiden och det tar väl på krafterna rent psykiskt också.