När Theo Hugo Lilja kom till världen..

Söndagen den 23/6, BF+5

Vaknar på morgonen och har inga känningar på att något börjat hända. Men något känns ändå inte riktigt okej, min annars väldigt livliga bebis är lugn i magen och rör sig inte speciellt mycket. Jag försöker slå bort tankarna och hittar på lite saker här hemma för att fördriva tid och bestämmer mig för att tillslut ta ett bad, och då får jag tillslut en liten rörelse från bebis i magen, men jag tycker den var väldigt liten och sedan får jag inga mer svar när jag buffar. Vi ska hem till Anette och grilla på eftermiddagen men jag börjar bli lite mer orolig och tänker att det är bättre att vara för nojig än inget alls så jag ringer till förlossningen varpå de ber oss komma dit. Det visar sig att bebis hjärtljud är fint och jag får då skäll av en barnmorska som säger ”Nästa gång behöver du ju faktiskt inte bli så orolig och komma hit, men det får ju komma en doktor och kolla med ultraljud ändå”. Jag blir skitarg eftersom det är väl klart att man blir orolig när bebis beter sig konstigt, och de sa ju i telefonen att jag skulle komma in. Läkaren kommer i alla fall och det visar sig att bebis inte alls har det vidare bra för jag hade alldeles för lite fostervatten i magen och han säger bara ”vi får sätta igång dig, nu på en gång”. Jag blir chockad men glad, snart ska vi få träffa min bebis och den snorkiga barnmorskan hade fel, min magkänsla hade rätt och bebis hade varit lugnare än vanligt!

Jag får ett rum och klockan 18.30 sätts ett litet ”plåster” på min livmoder som ska sätta igång det hela. Det dröjer inte länge innan den har effekt, klockan 22.00 ganska exakt börjar jag få värkar som gör ont och jag börjar även blöda ganska mycket. Jag fick värkar som höll i sig i ca 30 sekunder och kom med 2-5 minuters mellanrum och gick med dessa hela natten. Det gjorde riktigt ont men jag kunde andas mig igenom dem och duschen var min bästa vän. Under natten tror jag att jag satt i duschen vid fyra tillfällen, på ca en timme åt gången med skållhett vatten. Jag spenderade alltså största delen av natten här inne. På morgonen var jag öppen 2,5-3 cm och natten hade alltså tagit oss ett litet steg fram. Jag var glad och vid gott mod för att det skedde saker, även om jag började bli orolig då jag redan här haft ont väldans många timmar och inte var öppen mer än så och insåg att detta kommer bara bli värre.

Måndagen den 24/6, BF+6

Här börjar jag få ordentligt ont och tycker att det börjar bli olidligt. Jag ber om någon slags smärtlindring och barnmorskan (som är en Danska, och fy vad jag tyckte om henne, helt underbar!) föreslår petidin vilket jag tackar ja till. Det hjälper till litegrann i avslappningen men någon större effekt tycker jag inte att den har. Jag har fortfarande satans ont och är så trött att jag skulle offra en fot för att få sova lite. Men jag och älskling promenerar runt på förlossningsavdelningen, jag går lutandes mot en gåstol och får stanna och andas mig igenom värkarna som under dagen blivit mer intensiva. De håller i sig i ca en minut och kommer 1-3 minuter emellan varandra.

Någonstans här emellan rusar barnmorskan in i mitt rum igen med släptåg av läkare och undersökterska för tydligen så har bebisens hjärtljud gått ned och han mår inte så jättebra där inne. De agerar väldigt snabbt och jag hinner inte förstå vad som sker, jag inser bara att jag plötsligt har folk mellan benen och att de gör något. De visar sig att de tagit hinnorna och satt elektrod på bebisens huvud för att kunna hålla lite mer koll. De beordrar mig att vända mig på sidan och bebis hjärtljud går upp igen.

Jag tar mig igenom värkarna med hjälp av lustgasen i ca en timme sedan och skriker jag efter epidural. Jag ber om en undersökning och säger att de måste hjälpa mig! Det visar sig att jag är öppen 5 cm och de håller med om att jag måste få en epidural. Den läggs och jag kommer till himmelriket. De säger åt mig att jag ska sova för detta kommer ta lång tid, det har tagit mig från söndag kl 18.30 till måndag kväll att öppna mig 5 cm och att det nu kan ta ännu längre tid på grund av epiduralen. Men det gjorde mig inget alls, jag var bara lycklig över att äntligen kunna sova en stund efter att ha varit vaken så länge med så mycket smärtor. Svärmor kommer med cheeseburgare som jag lyckas få i mig och jag lyckas sova en timme! Denna timme betydde så fruktansvärt mycket för jag hann hämta ny energi på den lilla stunden.

En timme efter att jag fått epiduralen säger jag till älskling att trycket nedåt ökar ganska så mycket och att jag behöver lustgasen igen. När han ringer på klockan för att be barnmorskan komma och sätta igång lustgasen så undersökte hon mig och säger – visst behöver du lustgas, du är ju öppen 9,5 cm och snart ska du föda barn!

Jag börjar då andas i masken och helt plötsligt får jag kraftiga krystvärkar och måste trycka på, vilket det är fritt fram att göra. En kvarts krystvärkar och ett par djungelvrål senare föds min älskade busunge klockan 00.24. Total lycka, aldrig i mitt liv har jag varit mer lättad. Aningen chockad över att jag fortfarande hade lite ont då alla sagt att samma sekund bebis kommer ut försvinner smärtorna. Samma sekund de la min lilla kille på mitt bröst fylldes jag med kärlek, kärlek vid första ögonkastet och aldrig har jag älskat något på samma sätt. Och hur klyschigt det än må låta så var det värt all smärta. Jag hade definitivt gjort det igen med min lilla kille som pris ♥