Funderar över de Svenska systemen. En kvinna orkar inte gå med sin son till fotbollsträningen och beviljas ytterligare en bidragsdel genom att sonen får privatchauffför. Skulle gissa på betalda taxiresor. En annan man har 600 kr i månaden att leva på. Toalettpapper 30 kr, shampoo 30 kr, tvål 20 kr, diskmedel 30 kr, tvättmedel 50 kr, tandkräm 20 kr, 180 kr borta - 420 kr kvar. 30 dagar, ca 14 kr om dagen. Inte ens pasta och köttbullar till middag. Ett glas vatten till frukost, willys egna storpack med pasta. Ska räcka hela månaden. Kanske att en ny tanborste behövs? Eller kan den gamla kokas en gång till så den klarar sig iallafall månaden ut? Lovas hjälp, men istället gör man budgeten ännu tightare. Finns ett uns av medmänsklighet, eller åtminstone syn? Syns det inte att personens bmi ligger på ca 17? Allt under 19 är undervikt. Är det inte uppenbart att hjälp behövs? Mycket hjälp, INGÅENDE hjälp? Inte bara knuffa undan problemet och låta det ske. När ska reaktionen komma? När vi får meddela att ingen hjälp längre behövs, för vi ska på begravning? 

 

 

 

Nu börjar det kännas att det faktiskt sker. Vi kommer att ta körkort. Övningskörde på trafikskola och han bedömde hur vi körde, sedan sa han ungefär hur många lektioner han tror vi behöver. Tio stycken var. Eller 5 dubbla, rättare sagt. Riskettan är avklarad, den 28e ska vi göra halkan (nervöst!!) och så imorgon ska vi ned och boka in våra tio lektioner. 

 

Men det här med körkort känns så himla fram och tillbaka. Ena dagen är jag aspepp, och känner att jag kan köra rätt bra och att allt går i sin ordning. Andra dagen känns det som att det kommer ta en evighet innan jag har körkort för jag kommer behöva huuuundra lektioner. Därför har vi bestämt att eftersom vi faktiskt inte är så dåliga på att köra, och har fått rådet att tio lektioner räcker, så ska vi boka in dessa och sedan boka tid till teoriprov och uppkörning. Sen är det bara att öva öva öva fram tills dess. 

 

 På tal om något annat. Jag har skadat foten, bu fucking hu :( Vi har ju börjat jogga jag och älskling, och det är kul och det känns extra kul eftersom det gett resultat. Men nu när jag skadat foten har vi inte kunnat springa på flera dagar, och bara jag går här nedanför huset får jag cp ont igen så vi har inte ens kunnat hålla igång med promenader. Jag är LIVRÄDD för att gå upp det jag gått ner, och livrädd för att när vi väl börjar jogga igen kommer jag vara lika bajsdålig som första gången. Inte orka något. Tillbaka på ruta ett. Som tur är har vågen inte visat mer, och jag har varit duktig med att äta mycket sallad. Men det är ändå ångest att när man för en gångs skull vill vara aktiv, så skadar man sig och ligger hemma och känner sig som en krympling. 

 

Jag har tänkt en del på det här med förlossningsrädsla. Jag är inte gravid - än. Men kommer förhoppningsvis att bli någon gång. Men det är med skräckblandad förtjusning jag tänker på att faktiskt förlösa ett barn..

 

Jag har läänge haft en enorm förlossningsrädsla. Jag är inte så rädd för typiska saker som att spricka eller bajsa på sig, nog för att det vore trevligt att slippa. Jag kan faktiskt inte riktigt sätta ord på vad jag är rädd för. Smärtan? Ja en del. Att inte ha kontroll? Ja.

 

Jag är alltså en kontrollmänniska av rang och känner att en förlossning styr man inte över, det är kroppen som styr. Och jag kan inte bestämma när det är dags att krysta, jag kan inte bestämma mig för att "ta det lite lugnt" när det gör för ont. Man är alltså fast i en smärta man inte kan kontrollera. Och jag tror att det är detta som gör mig mest rädd. För de allra flesta säger ju att det inte finns något mer magiskt än att få upp sin lille på magen för första gången, och där har vi förtjusningen. Och så vägen dit? Skräcken. 

 

Jag får alltså nästan ångest av tanken, och då är jag inte ens gravid. Samtidigt tycker jag förlossningar är häftiga, och vill absolut inte missa chansen till att vara med om det genom ett snitt.

 

Något jag mer är otroligt rädd för är hur mycket styk min kropp kommer ta. För jag kan lova att jag kommer få alla jävla krämpor man kan tänka sig. Bristningar? Hela jag kommer vara en bristning. Jag kommer säkert få slapp hud som inte dras tillbaka efter en förlossning. Mina redan tunga bröst kommer att användas som sittdynor istället för att sitta någorlunda (nåja) på plats. Hemorrojder är väl rätt vanligt hos gravida? Då kommer jag få det också! Och foglossning och jag kommer säkerligen samla på mig så mycket vätska att jag vaggar fram likt en pingvin. 

 

Fan vad negativ jag låter. Vet ju att jag egentligen inte kommer bry mig sådär supermycket om dessa saker då det mesta kan åtgärdas. Och belöningen? Ett barn. Kärlek i fysisk form. 

 

Mongo 1 & Mongo 2

ååh, jag är så jävla irriterad. Här om dagen hade Sydsvenskan med en artikel om en hemsk hemsk kamphund som gått till attack när polisen arresterat dennes ägare, typ. Jag skrev då ett mail till Sydsvenskan och frågade hur tankegången hade gått hos personen som skrev artikeln, och om personen hade gjort sin läxa och bakgrundkollat hunden. Eftersom personen visste att det var en kamphund alltså. Jag påpekade även att det inte heter Amstaff eller Pitbull, utan American staffordshire terrier osv.

 

Jag tycker det är vidrigt när man kallar en hund för kamphund ENDAST på grund utav hundens ras. Jag förklarade i mailet att jag kan få min chiuaua att bli kamphund om jag låter den slåss mot en annan hund i syftet att tävla. Och frågade om Sydsvenskan kollat upp ifall denna hunden gjort just det, kampat mot annan hund i tävlingssyfte. 

 

Vad jag får till svar?

 

"Det finns inga dolda, onda avsikter bakom användningen av ordet kamphund. Möjligen kan man säga att det har överanvänts, ja till och med använts felaktigt, och att vi i Sydsvenskan i en del fall har bidragit till den förvirring som råder beträffande kamphundsbegreppet.Det finns säkert trogna, fina familjemedlemmar ur kamphundsraserna. Det har nog hänt att Sydsvenskan har skrivit om dem med."

 

KLART ATT DET FINNS DOLDA AVSIKTER NÄR MAN HELT UTAN ANLEDNING SMUTSKASTAR EN HEL RAS GENOM ATT KALLA EN HUND KAMPHUND, NÄR DEN INTE ANVÄNTS I KAMP. Jävla nötter. 

 

Vad jag mer skrev? - Och visst finns det trogna fina familjehundar inom de muskulösa raserna, faktum är att det finns fler "snälla" hundar än ilskna, rent statistiskt alltså.  

Känns som att det blir långt mellan gångerna här inne nu, men det är sommar och jag är i full gång med att ta körkortet, jag går en kurs, och börjar snart plugga på Malmö högskola, och ja det är mycket helt enkelt. Men det är kul med lite håll i gång! 

 

Annars då? Malmöfestivalen är igång, varit där nere och käkat en gång med Älskling, Sara, John och finaste lille Douglas. Jag åt nachostallrik och langos, mmmh. så sjukt gott! 

 

Nu håller jag på att somna.. så uppdaterar mer imorgon! 

Ja då var det snart Måndag igen då. Det betyder antagningsbesked nummer 2, och om jag ska vara helt ärlig så tror jag inte att jag kommer in. Jag har ställt in mig på att inte göra det iallafall, och sedan får vi ju se om det blir så eller inte. Annars så fortsätter jag väl bara som jag gör nu, och det känns inte lika motstridigt längre. Bara köra på i samma takt som nu och sedan se vad som händer, typ. Men jag tror helgen kommer gå fort och sedan är det måndag igen och då kan jag sluta spekulera! 

 

Annars då? Sitter och tuggar på lakritspingviner och pillar mig i naveln. Läst lite och nu tänker jag lägga mig och läsa lite mer, fast denna gången i min bok. Läser "lärjungen", en spännande kriminalroman. Första boken var grym, denna verkar vara lika bra. Ett par kvinnor hittas i sina hem nakna med halsen avskuren dam dam dam daaa... 

 

Haha nej nu ska jag sluta fnittra åt mig själv och fortsätta sura över denna FANTASTISKA dubbelmoralen som existerar i vårt avlånga land och försvinna in i min bok ett tag. Orkar liksom inte ens skriva ett långt jävla inlägg om dagens PK media, för media idag är så smutsigt så att man inte ens vet vilken ände man ska börja i.

 

Godnatt och puss och kram och sov gott och allt de dära.