Hej å hå vad det guppar och går mellan tuttar och lår! Ungefär så känns det nu. Var nere på stan i Västerås med min syster, fick blygsamt be om att få lugna ner tempot lite så tjockisen orkar med denna tur. För det är så det känns, som att jag väger 150 kilo och blir anfådd när jag går i snabb takt. Jag längtar till dagen jag kan börja forma min kropp normalt igen, och det roliga i kråksången är att jag inte är sådär värst stor än. Jag har gått upp 7 kilo sedan start och så har det stått still sedan vecka 11 (alltså 10 veckor nu), så snart tar det väl fart igen och undrar hur fru valross kommer känna sig då? Tursamt får man ju den finaste presenten i världen för detta slit, men kan jag hålla med om att jag 'aaaaldrig känt mig så vacker som när jag är gravid och det lyser om mig och jag gör kullerbyttor ur sängen' ? Nope. Inget lysande och inget 'vackrare än någonsin' här inte. 

 

Imorgon går jag in i vecka 21 (vart ju flyttad 8 dagar bak) så jag glädjer mig åt att vi är inne på andra halvan av graviditeten iallafall, det betyder att vi är en vecka närmare att få träffa vår lille skrutt. Vår son. Det kan ju omöjligt finnas något häftigare än detta här, och tänka sig att vi ska få vår alldeles egna lilla myse. Känns nästan som om vi är skurkar som gjort något dumt, och ska låna någon annans bebis. Men icke! Det kommer komma ut en liten 50% mig och 50% Daniel och bli 100% vår bebis. 

 

Nu ska jag iväg till Ikea och jysk med älsklingen, för en här hemma har börjat bona som aldrig förr och inte är det jag. Så nu ska det inhandlas möbler!