Idag så ser psykiatrin/beroendeenheter ut såhär - du söker hjälp. Antingen är du inte "tillräckligt sjuk i ditt missbruk/din sjukdom" eller så är du befogad. Hjälpen då? Jo då ställs man i en kö. En lååång kö. Denna kö kan kännas extra lång för en person med missbruksproblem då jag citerar William Petzäll "Varje injektionsspruta kan vara döden". För det är sant, varendaste gång man missbrukar ökar man chanserna att nästa gång så dör man.

 

Och när man stått i denna kön, och kommit så pass långt så kommer man in på ett program. 12-stegs eller metadon/subtex program. Detta betyder alltså på ren Svenska att alla missbrukares problem ser likadana ut och ska behandlas lika, total avsaknad av individualisering. Och så har man en regel som i princip säger att om man "misslyckas" med sitt program, och kanske återfaller, får en svacka och börjar blandmissbruka så åker man ut. Det är alltså rätt så farligt att blanda ex metadon med annan lugnande narkotika vilket gör att läkare inte "vågar" låta personer gå kvar sitt program ala "vill ej ha ett liv på sitt samvete". Men ingen har dött på dessa program. Det personer som lyckats hålla sig kvar har snarare tagit sig ur skiten. Men de andra då? Vad som sker? Personen får sluta på sitt program, knarkar desto mer istället på grund av sitt "misslyckande" och svikande av familj, sig själv osv osv. Och dör utanför programmet istället.

 

Idag behandlar man missbrukare allra sämst inom vården. Och de får allra sämst hjälp. Läkare skriver ut morfin och starka preparat hejvillt till folk som skadat sig/har ont/har cancer osv. Men så fort det gäller missbrukare så är det strikta regler, "moral" och gud vet vad. Man behandlar alltså efter en mall, inte utifrån personen. Men vart är moralen i det? Visst det ser fint ut på papper, politikerna kan somna gott och påstå att hjälp finns. Men så ser inte verkligheten ut. Verkligheten är en helt annan. 

 

Det borde finnas fler val av hjälp. Kanske att det finns vissa hem med inriktning på unga som inte gått så djupt i sina beroenden, där man siktar in sig på skola/utbildning/yrke. Samtal och substitut som passar för just denna personen. Kanske ett hem INNAN man missbrukat många år och är i ett tugnt heroinmissbruk. Och kanske viktigast av allt - att man inte tappar tron på människan som dagligen kämpar. Alla som kämpat med något vet att man kommer i svackor. Men inte fan borde man ställas utanför för det. Och man borde sluta vara så jävla moralisk ang. substitutmedicin och börja läsa sig in lite på forskning.

 

 

Det jag känner är...Hur fan ska jag kunna ge mig in i det här, följa regler och predika om något jag inte tror på? Jag är livrädd. Livrädd för att fastna i ett yrke där jag följer paragrafer och glömmer individen. Låt mig aldrig jobba slentrianmässigt. Låt mig alltid påminnas om vad jag tror på. Låt mig bli bra på det jag gör.