Jahopp.. Bebis har ju legat med huvudet nedåt ett par veckor och det har känts skönt och lite lugnande att han legat rätt så länge för det har känt som en trygghet i att han inte kommer vända sig då med tanke på att han verkar ha trivts med huuvdet ned. Men så igår kände jag knappt nå fosterrörelser alls, redan när jag vaknade tyckte jag det var konstigt för han brukar alltid vara så himla aktiv just på morgonen. Men jag tänkte att jag avvaktar och känner efter innan det är läge att oroa sig. Så dagen går och jag känner att han lever eftersom jag känner att han får hicka och dessutom så känner jag lite svagt att han rör på sig. Inga sparkar eller så, men att han sträcker på sig litegrann eller något. 

 

Tillslut tänker jag att jag måste ringa och fråga ifall det kan bero på att han kanske fixerat sig eller varför jag knappt känner honom. Jag förklarar även att jag har känt honom vid fåtal tillfällen under dagen men att jag ändå kände mig trygg i att ha känt honom. De tyckte ändå jag skulle komma in och kolla efter varför han varit så lugn hela dagen. 

 

Vi går dit och får göra en ctg-kurva och allt ser fint ut, det mysigaste ljudet och det finaste lilla tickandet börjar höras ♥ Efteråt vill de göra ultraljud för att se så allt är bra med bebis och det visar sig då att han bestämt sig för att vända sig om (!!) så rumpan är nedåt och huvudet ligger uppåt. Han har även fötterna vinklade inåt min rygg så därför känner jag inte honom mer än när han rör på ryggen litegrann.. Suck!

 

Så nu ska min barnmorska börja hålla lite mer koll på hur han ligger för än finns det plats för honom att vända sig tillbaka. Men gör han inte det så bokas jag in på vändningsförsök och lyckas inte det får det bli snitt. Helt plötsligt så väcks massa tankar, jag som ställt in mig på en vaginal förlossning och jag vill ju också åka in när jag gått med värkar ett tag och badat och ja - hela faderullan. Jag vill inte snittas ju. 

 

Så nu sitter jag här, snopen och hoppas på att bebis inte alls trivs upprätt och vänder sig tillbaka.. För det är himla tråkigt att knappt känna honom längre och det är himla tråkigt att hela tiden gå och tänka på att det kanske inte alls blir en vanlig förlossning..