Då är vi tre dagar över tiden och ingen bebis ännu. Inatt trodde jag dock att det kanske var på G för jag vaknade av att jag hade fruktansvärd smärta i ryggen, och den kom och gick lite hela tiden. Jag tänkte att det var väl värkar som börjat eftersom det gjorde så väldans ont och så gjorde det inte ont alls ett tag och så kom det tillbaka. Jag tog två alvedon och när den kickade in somnade jag om och vaknade nu på morgonen. Så det var nog bara förvärkar eller något, men det var spännande att något skedde och nu längtar jag verkligen. Rent fysiskt tycker jag inte det är så jobbigt att gå över tiden, och jag svänger ofta mellan enorm längtan och enorm rädsla typ - hur fan ska jag klara en förlossning?! Men det är det psykiska som är jobbigt, så fort jag inte sysselsätter mig tänker jag på bebis och längtar som aldrig förr. Denna längtan blir rätt lång även fast det bara gått tre dagar över än så länge!