Idag kliver vi in i vecka 32 (31+0) och har därmed ganska så exakt två månader kvar. Jag känner av att bebis börjar bli stor nu för när han har riktigt party där inne så upplever jag det ibland som att jag tappar andan för en sekund ungefär, när han sparkar på något eller trycker undan något så kommer det ibland ett och annat smickrande 'huuuuuuh' från mig.

 

Nu kommer jag även börja gå varannan vecka hos barnmorskan så kontrollerna blir lite tätare. Nu på fredag ska jag dit och nästa vecka på torsdag är det dags för ultraljud igen. Som jag längtar efter att få se lillkotten igen och jag hoppas verkligen det är en snäll barnmorska så vi får se i 3D, vad häftigt det hade varit! Undrar om han är stor eller liten eller alldeles på kurvan? Jag hoppas verkligen på att han inte är större än vanligt, en del i min bakomliggande förlossningsrädsla handlar om just en riktigt stor bebis. Jag smäller av om de uppskattar att en klump på över 4 kilo ska ut genom vajazzle liksom. Men ut ska han och ut kommer han, oavsett hur stor han är! 

 

Inatt hände förresten något som gjorde mig ganska så rädd. Jag vaknade av att jag hade ont i magen. Det var som väldigt stark menssmärta som höll i sig och så släppte det, två minuter senare kom samma krampliknande onda känsla och så höll det på sådär ett tag. Jag misstäkte att det var förverkar eller sammandragningar men så läste jag att förvärkar inte ska göra ont?? Idag har jag inte haft ont i magen på något vis så jag är inte orolig, jag undrar mest vad det var för något? För det kändes ganska mycket med tanke på att jag till och med vaknade av det. Kroppen förbereder väl sig på att det inom en snar framtid ska hända ganska mycket med den.