Jag tänker ofta på det här med kärlek till materiella ting, och allt om oftast så vet jag ju att den kärleken inte är sådär på riktigt, eller äkta. Men så kommer de där stunderna, då man hittar den där saken som man inte kan släppa från tankarna och går och undrar om den finns kvar eller om den sålt slut. Och så grubblar man. Och när man då ser saken på sin plats i affären så nästan lyser det om den. Som om allt annat försvinner och en skinande väg lyser fram till just det. Då kan man ju inte låta bli att köpa den, sådana gånger säger jag högt att man minsann kan känna kärlek till materilla saker. Och så sover jag med saken. Luktar på den. Önskar att aldrig det där fantasiljuset ska försvinna från den. Försök att förklara det här för en man va! Ha! (Skämtosido, men i just detta fallet så förstår min sambo inte alls den där lyckan som uppstår när man håller i kassen där ens alldeles nya sak ligger och bränner..)

 

Och detta här hände mig igår. Eller ah, det är en sanning med modifikation. För under en lång tid har jag svurit och burit mig illa åt mot min lilla telefon. Jag har ju alltid haft hederligt kontantkort som jag laddat på med 75 kr ca två gånger i månaden. Och det är så jävla frustrerande att när man ska ringa ett viktigt samtal, ha för lite pengar på telefonen. Så måste man in på comviqs hemsida och leta rätt på tankafunktionen, sedan fram med kortet och greja. Så.jävla.frustrerande.

 

Och så i förrigår. Jag skulle ringa till skatteverket tror jag det va? Jag hamnar som alltid i kö, "du har köplats nummer 68, förväntat kötid är 30 minuter" typ. Sitter med den där jävla telefonen när rösten igen säger "du har köplats nummer 2", och så PIIIP PIIIIP *klick*. Pengarna tog slut. Tror ni jag ville slänga min lilla rosa telefon ut genom fönstret? Jag samlade mig och skickade ett förtvivlat sms till Daniel om att antingen skaffar jag ett abonnemang eller så skaffar vi en hemtelefon och det är på momangen, med ett mms tillföljd där jag fint höll en vattenkanna över hans kära dator med texten "abonnemang or he dies". Okej riktigt så illa var det inte, men nästan iaf.

 

Det resulterade i att jag nu sitter här med min kärlek. Den lyser sådär fint, och jag klappar den och säger att jag aldrig tänker låta någon göra den något illa. Min lilla pärla. En samsung galaxy s3. Du och jag mot världen min kära telefon, och aldrig ska du svika mig med att inte ha några pengar kvar.

 

Ett minne blott!