Sitter och läser lite om mobbning och jag känner verkligen hur arg och fruktansvärt oresonabel jag blir. Läser om Måns (som tog sitt liv efter många års mobbning) och ba känner hatet växa inom mig. Jag blir så ledsen över hur ONDA barn kan vara, utan att ens reflektera över det. Många av dessa känslorna beror på att jag själv har en lillebror som varit "enkel att hacka på". Min älskade lillebror som är så glad, generös, snäll, omtänksam och världsbäst var så snäll att han inte ens gjorde något när en pojke i samma ålder slog, retades och inte lät honom vara med. Och det är där mina känslor kommer in.

 

Det mest rationella hade ju varit att prata med pojken och hans föräldrar och yada yada. Men mina känslor är något större. Något mycket svartare. Jag som vuxen känner att jag hade kunnat gå dit. Slå den här pojken i ansiktet. Slå honom över bröstet precis på samma sätt han slog min lillebror. Jag kände för att putta ned honom på marken och skrika åt honom och fråga hur det känns att vara i underläge, om det är så jävla kul för att sedan avsluta med att spotta på honom. Det är dessa känslorna mobbning framkallar hos mig. Självklart gjorde jag inget av detta, (haha vilken syn va?) men frågan är om jag inte hade gjort det om det hade skett nu. Jag säger inte att det är rätt, för det förstår ju vilken praktidiot som helst. Men den dagen jag får barn, och mitt barn kommer hem och är ledsen eller den dagen skolan informerar om något, den dagen är jag inte så säker på att jag tänker hålla tillbaka dessa svarta känslor. Jag kommer ALDRIG acceptera mobbning varken bland vuxna, barn eller någonstans i min närhet.

 

Okej nu fick jag dåligt samvete igen.. Jag tänker kanske inte slå ett annat barn. Hehe. Men om alla ser till att vara snälla och sköta sig så slipper jag? capish?