Många tankar som kommer på besök såhär på kvällkvisten. Vet inte hur jag ska formulera mig eller hur jag ska få mina känslor till ord. Kan ju börja med att säga att det är tungt. Det är det närmsta ordet jag hittar ju nu. Känslorna som spinner i kroppen när en närstående blir allvarligt sjuk, alla dessa frågor och funderindar. Och väntan. Väntan på besked, på svar. Är det cancer? Är det "bara" en godartad tumör? Det känns tungt. Och jag blundar för det, lite att jag tar hellre en hård jävla smäll när den väl kommer än att gå och må smådåligt under en tid för att vara förberedd. För kan man verkligen någonsin förbereda sig? Jag tror inte det. Men klart det kommer gå bra. Det finns inget annat.  

 

Kan ju säga att jag verkligen hade behövt ditt stöd just nu. Jag hade behövt ditt stöd redan för ett tag sedan, när jag ensam fick vara med om något du varit med om ett par gånger redan. Du förstår stäkert vad jag menar då. Stolthet är viktigare än kärlek för vissa. Sviken.

 

___________________________________________________________________________________________

 

På tal om något helt annat! För ett tag sedan så var Sara och John på besök här, och självklart hade de med sig lilla Douglas. Ååh, han är verkligen en gosebebis. En så glad, så lugn och så harmonisk bebis. Jag fick gosa, busa, och skratta med deras fina lilla kille som inte hade några klagomål alls under kvällen. Sedan somnade han skönt på vår säng i sin gulliga lilla smurfpyjamas. Jag och Sara låg och pratade om allt mellan himmel och jord och det var en mycket trevlig kväll måste jag säga.