Ja det känns som det, iallafall idag och så får vi se om det fortsätter eller inte. Men det kommer nog bli lite annan inriktning på bloggen för tillfället, då största delen av mitt liv handlar om att må dåligt, framtidstänkande, planering, oro och funderingar osv. För det är faktiskt så att ett heeeelt nytt kapitel i mitt liv har börjat - vår familj ska få tillökning. En liten bebis som redan kommit att betyda så mycket, en liten bebis som skrämt slag på både mig och Daniel redan och en liten bebis som vi längtar nå enormt efter. Men jag ljuger om jag säger att det varit lätt.

 

Från dag 1 så har jag mått illa, haft ont lite här och var samt varit otroligt trött. Detta har såklart påverkat hur mycket jag orkat. Skolan har inte varit lika rolig eftersom jag istället för att lyssna sitter och fokuserar på att hålla ögonen öppna, hemmet har lite förfallit eftersom jag definitivt inte orkat storstäda mellan allt tentaplugg och kräkningar. Men det gör ingenting, jag FÅR njuta just nu. Jag får sova 12 timmar på en natt om jag vill, jag får strunta i allt damm och jag får vara latare än vanligt - det är till och med rekomenderat att passa på nu innan bebis kommer. 

 

Oron då? Hade varit hemma hos vänner och ätit middag, när vi sedan kommer hem sent på kvällen så upptäcker jag att jag blöder. Och jag har aldrig i mitt liv varit så rädd. Jag såg framför mig hur allt togs ifrån mig och hur jag aldrig skulle våga igen om det lilla knytet jag älskar så mycket tagits ifrån mig. Om inte min syster funnits där för mig på telefonen och lugnat mig vet jag inte vart jag hade blivit av. Vi fick iallafall åka in till gynakuten mitt i natten och göra ultraljud - bebis mår braaa! Lättnaden när hon sa "nämen här ligger minsann en frisk och pigg liten bebis, den till och med vinkar till oss just nu" går inte att beskriva. Hon vinklar då skärmen mot mig och ropar dit Daniel, och precis i den stunden börjar bebis flaxa med både armar och ben. Varken jag eller Daniel kunde sluta le efter det. Och då gick det upp för mig - Herregud vi ska bli föräldrar.

 

Jag är i vecka 13 och det har redan kommit en liten bebismage. Kommer säkert bli stor som en flodhäst men det gör verkligen ingenting, så länge bebis mår bra mår jag bra. För denna lycka går inte att beskriva, trots att jag mår så illa och spenderar väldigt mycket tid hängandes med huvudet i toaletten så är jag lycklig.