Funderar över de Svenska systemen. En kvinna orkar inte gå med sin son till fotbollsträningen och beviljas ytterligare en bidragsdel genom att sonen får privatchauffför. Skulle gissa på betalda taxiresor. En annan man har 600 kr i månaden att leva på. Toalettpapper 30 kr, shampoo 30 kr, tvål 20 kr, diskmedel 30 kr, tvättmedel 50 kr, tandkräm 20 kr, 180 kr borta - 420 kr kvar. 30 dagar, ca 14 kr om dagen. Inte ens pasta och köttbullar till middag. Ett glas vatten till frukost, willys egna storpack med pasta. Ska räcka hela månaden. Kanske att en ny tanborste behövs? Eller kan den gamla kokas en gång till så den klarar sig iallafall månaden ut? Lovas hjälp, men istället gör man budgeten ännu tightare. Finns ett uns av medmänsklighet, eller åtminstone syn? Syns det inte att personens bmi ligger på ca 17? Allt under 19 är undervikt. Är det inte uppenbart att hjälp behövs? Mycket hjälp, INGÅENDE hjälp? Inte bara knuffa undan problemet och låta det ske. När ska reaktionen komma? När vi får meddela att ingen hjälp längre behövs, för vi ska på begravning?