Jag har tänkt en del på det här med förlossningsrädsla. Jag är inte gravid - än. Men kommer förhoppningsvis att bli någon gång. Men det är med skräckblandad förtjusning jag tänker på att faktiskt förlösa ett barn..
Jag har läänge haft en enorm förlossningsrädsla. Jag är inte så rädd för typiska saker som att spricka eller bajsa på sig, nog för att det vore trevligt att slippa. Jag kan faktiskt inte riktigt sätta ord på vad jag är rädd för. Smärtan? Ja en del. Att inte ha kontroll? Ja.
Jag är alltså en kontrollmänniska av rang och känner att en förlossning styr man inte över, det är kroppen som styr. Och jag kan inte bestämma när det är dags att krysta, jag kan inte bestämma mig för att "ta det lite lugnt" när det gör för ont. Man är alltså fast i en smärta man inte kan kontrollera. Och jag tror att det är detta som gör mig mest rädd. För de allra flesta säger ju att det inte finns något mer magiskt än att få upp sin lille på magen för första gången, och där har vi förtjusningen. Och så vägen dit? Skräcken.
Jag får alltså nästan ångest av tanken, och då är jag inte ens gravid. Samtidigt tycker jag förlossningar är häftiga, och vill absolut inte missa chansen till att vara med om det genom ett snitt.
Något jag mer är otroligt rädd för är hur mycket styk min kropp kommer ta. För jag kan lova att jag kommer få alla jävla krämpor man kan tänka sig. Bristningar? Hela jag kommer vara en bristning. Jag kommer säkert få slapp hud som inte dras tillbaka efter en förlossning. Mina redan tunga bröst kommer att användas som sittdynor istället för att sitta någorlunda (nåja) på plats. Hemorrojder är väl rätt vanligt hos gravida? Då kommer jag få det också! Och foglossning och jag kommer säkerligen samla på mig så mycket vätska att jag vaggar fram likt en pingvin.
Fan vad negativ jag låter. Vet ju att jag egentligen inte kommer bry mig sådär supermycket om dessa saker då det mesta kan åtgärdas. Och belöningen? Ett barn. Kärlek i fysisk form.
Mongo 1 & Mongo 2
