Onsdag. Hela dagen har vi gått och fnittrat, ska vi verkligen åka? Det har varit pirr i magen konstant, och när sista lektionen äntligen är slut så springer jag och min vän till våra skåp och hämtar våra väskor. Vi halvjoggar hela vägen fram till statoilmacken där vi förväntansfullt sätter oss och väntar. När han var tio min sen så ringer vi och frågar vart han är ”Jaja, jag är påväg! Framme om tio”. Trettio minuter senare så rullar en silvrig bil in på macken. När dörren öppnas kliver en rund kille ut och ler stort ”Är det du som är Lina?”. Vi sätter oss i bilen och börjar bekanta oss med varandra, och jag minns att jag och min kompis smsar till varandra i bilen, Herregud killen kan ju mörda oss om han vill! Vad har vi gett oss in i?! Men det skulle visa sig att vi träffat världens bamsebjörn.

Vi kommer fram till Norrköping sent i natten, och vi har fått lov att sova på hans kompis soffa, vilket vi även gör. Vi somnar direkt, i varsin ände av soffan. När klockan ringde på morgonen ockuperade vi badrumsspegeln, sminket skulle på och håret skulle fluffas, inget fick lämnas åt ödet. Vi åt frukost och begav oss sedan till Elmia och Dramhack.

Väl framme på Elmia skildes vi åt, vi och vår nyfunne vän. Han gick in på någon personalingång, medan vi ivrigt stod i den vanliga kön. Där inne möter vi upp varandra igen, och vi går omkring och kollar lite och pratar en stund. Sedan beger vi oss igen. Hade stämt träff med ett par vänner jag spelat cs med tidigare, men vi var ju bara internetvänner, så vi hade inga telefonnummer. Och hur skulle vi hitta våra vänner bland tusentals andra? Det är väl tur att man inte är så blyg, så jag går in i första hallen, går in på en rad och frågar snällt en kille som packat upp sin dator om jag möjligen kunde få låna den så jag kunde skriva till  mina vänner. Han nickade snällt och jag loggade in på min bilddagbok och skrev att dom skulle ringa mig när dom kommit på plats. Vilken dom även gjorde, och vi skuttade dit. Man var ju lagom nervös, då jag under ett par års tid hade lärt känna dessa killar rätt bra, speciellt en, som jag kom att kalla min bästa vän efter ett tag.

Jag går fram och hälsar på alla och är lite sådär fnittrig och herregud vad kul vi skulle komma att ha med dessa personer. Vi spelade spel, hämtade gratisgrejer i alla bås, jag vann ett grafikkort och fick stå på scen, och vi skrattade. Dygnet runt skrattade vi. Vi hade inte tråkigt en enda sekund hela den här helgen.

Iallafall. Jag sitter med min vän och fördriver lite tid, jag har lånat en kompis dator och slösurfar lite när jag plötsligt ser Han. Jag viskar direkt till min kompis att han var den snyggaste på hela stället och hans leende fick mig att smälta, det där sneda leendet som jag alltid älskat hos killar, han hade precis så. Min kompis höll med, han var precis en kille som jag hade kunnat falla för.

Nu gick det alltså ut på att få hans uppmärksamhet. Vi tjivades, knuffades, jagades och kedjerökte cigaretter. Men han var inte lika intresserad av mig som jag var av honom, och jag är inte den som är den. Eftersom jag var en rätt snygg tjej på ett ställe med i princip bara killar så hade jag inte speciellt svårt för att sysselsätta mig ändå, om jag säger som så.

När helgen var slut så åkte vi hem med vår vän. Jag minns att det spöregnade, och när han släppte av oss minns jag att vi tänkte att vi var glada att vi levde, för han hade kört i 200 hela vägen hem, trots spöregn.

När jag kommer hem så sover jag i flera dygn. jag menade vi hade knappt sovit på fyra dagar. Så det var en del att ta igen. Sedan händer det. Han skriver till mig. Vi började prata med varandra på internet, och sedan började vi prata i telefon. Vi pratade så ofta och mycket att min familj började undra ifall den där telefonen växt fast i mitt öra. Och i samma takt som telefontiden sköt i höjd, växte fjärilarna i magen. Jag var kär. Och inte så lite heller, jag var sådär barnsligt otroligt löjligt kär. Sedan träffades vi igen, och om möjligt så blev jag nu ännu mer kär. Sedan dess har vi suttit ihop, jag och min älskling.

Fyra och ett halvt år senare så ligger jag nu här i sängen och sneglar på min prins, han ger mig fortfarande dom där fjärilarna i magen, och jag är fortfarande sådär löjligt kär. Det mina vänner, det är lycka!